Läser just nu (kommer nog ta slut ikväll) Katarina Janouchs bok Dotter önskas. Den handlar om en kvinna som desperat önskar sig en dotter. Inte så mycket när hon föder sin första son som den andra. Till den gräns att hon försummar sina söner. När man läser boken känner man, i alla fall ja, sig kluven. Å ena sidan kan jag förstå att hon har en längtan efter en dotter, någon som är lik en själv, speciellt i och med att mamman precis gått bort. Men så är det en del av mig som tänker: Vad får henne att tro att livet blir bättre bara hon får en dotter? Hon är så fast i sina könsroller så jag brir förbannad. Hon skriver bland annat om kläder, att hon formligen hatar pojkkläder, då de ska vara gröna, blå eller andra "killiga" färger. Och jag kan förstå om hon inte vi klä sina söner i rosa, men i övrigt, skit i färgen, hittar man en fin tröja köp den. Det är inte precis som att kommer få några men. Herregud.
Samtidigt tar hon avstånd från sina söner och är så fokuserad både på viljan att ha ha en dotter samt saknaden av sin mamma. Jobbigt att missta sin mor visst, men sönerna då?? Tvivlar på att mamman skulle vilja det...
Jag kan tänka mig att de flesta blivande föräldrar önskar sig två barn och en av varje kön. I regel. Gör säkert jag med men, i och med jag har noll, just nu skiter i könet på mina framtida barn. Dessutom betyder inte en flicka att hon är söt snäll och gullig eller en pojke att han bråkar hela tiden. Tro mig, det vet jag, trots mina korta år som förskollärare.
Vad har ni för tankar? Är intresserad av att diskutera detta laddade ämnet. Någon som läst boken till exempel??
Har lyssnat på den som ljudbok i bilen. Jag har precis som du svårt att sätta mig in i hennes tankar. Svårt att förstå hur man kan gå in i denna längtan till en dotter så att man i princip slutar att leva. INGENTING känns viktigt för henne UTOM denna längtan. Men jag kan mycket väl tänka mig att det är mer vanligt än man tror att fokusera på att få ett visst kön, kanske speciellt att kvinnor vill ha en dotter. Men jag tror att egentligen är det en egoistisk tanke, att få en avbild av sig själv. Dessutom tror jag att dessa kvinnor vill att deras dotter på nåt sätt ska förverkliga drömmarna som DOM hade men inte kunde eller orkade genomföra. Däremot kan jag ha förståelse för att de inte kan sluta med dessa tankar. Det är ju som en sjukdom. Precis som de som har psykiska problem inte kan sluta vara sjuk med bara vilja. Hjärnspöken kan vi alla ha nån gång i livet, mer eller mindre.
SvaraRaderaKram på dig!!! Från Mamma